Polen med kålen
Men det där med att äta god mat får jag nog ta tillbaka. Alltså shit, polackerna är verkligen inga mästerkockar. Till och med potatis misslyckades de med, och dessutom luktade hela hotellet kål. Kokt kål. Och, mind you, det var ett riktigt fancy hotel. Men ändå. Kål, kål och kål.
Jaja. Vodkan var i alla fall god.
Wake up sunshine
Ikea förstör min mentala hälsa
För det första så har jag varit på Ikea säkert 5 gånger den senaste månaden för att puckona inte har prylarna i katalogen hemma.
För det andra är jag så jävla trött på tröga skruvar, hål som bara nästan passar och repor.
Och nu ska jag vara riktigt ärlig:
-Ikea, ni har fått mej att gråta.
Jag vill aldrig mer i hela mitt liv se ett platt paket igen.
Sverige är elakt
När vi skulle åka hem letade vi upp en taxi, för man måste åka taxi när man är full.
Anyway, taxichauffören hade en konstig engelskaktig dialekt, så vi var ju så klart tvugna att fråga var han kom från. Det visade sig att denne man kom från Iran, hade jobbat för FN i Indien, Japan, Sydamerika, Nepal, Butan med mera och kunde tala bl.a. engelska, svenska, persiska, mandarin och hindi utan problem. (det var ännu fler språk, men som jag sa hade vi ju druckit som gudar...)
Han var utbildad socionom och hade extremt mycket att berätta om och erfarenheter som vilken utrikesminister som helst skulle gå över lik för.
Och han jobbade, som sagt, som taxichaufför. SKAMLIGT!
Dr. Suresh, vad för sorts doktor jobbar du som?
- Nejnej, jag kör taxi.
Selektivt skryt
När jag måndagen efter var på jobbet kännde jag att detta var jag ju tvungen att skryta om. Jag menar tio olika rätter! Tio-rätters-middag! Det är inte vardagsmat det.
Problemet var att just de två jag satt och skröt för var båda persiska, och de höjde inte ens ett ögonbryn över mitt storverk. Den enda kommentar jag fick var "sånt äter vi varje dag". Vardagsmat, alltså.
There you go. Jag måste bli bättre på att välja mina skrytoffer.
Oboy, vilken elak sadist
En sak som är ganska rolig med mitt jobb är inledningsfrasen som många av våra kunder använder. Den lyder som följer:
"Hej, jag skulle vilja köpa lite varor". haha. varor. som knark lixom.
You can stay under my umbrella
Midsommar. Vad är grejen. Det har varit OK väder den senaste tiden, i morgon och på torsdag verkar det bli hyffsat. På fredag däremot skall det regna! Överaskning!
Det måste vara nått med det där att vi dansar som små grodor runt en jättelik blommig fallos-symbol som inte riktigt tilltalar vädergudarna....(mej tilltalar det däremot alldeles extra mycket)
Jobb å nej!
Jag har ju sommarlov nu, och då får man som bekant inga pengar från CSN. Och pengar måste man ju ha. Alltså, back to work.
Mitt jobb är det absolut vidrigaste som finns. Jag kan ju så klart inte avslöja vad jag jobbar med, men jag kan säga att det innebär att ta emot en massa skäll, fjäska, stressa och slita häcken av sej för minimal lön. Kul va?
Suck, vad är det för fel på mej som gör att jag inte kan ta tag i mitt liv och söka nytt sommarjobb? Nää, det är ett mysterium.
Jag tror att jag skal börja knarka.
I'm the king of the bongo
Jag läste i tidningen att ett bokförlag skall ge ut ett antal blogg-böcker. Min första tanke var Varför har ingen kontaktat mej?? Den andra tanken var Vaaaa???
Är inte poängen med bloggar att de är väldigt aktuella och ständigt upptaderas? Missar man inte det syftet när man gör en bok av det? Är man egentligen så himla intresserad av att läsa vad någon tyckte var dagens hetaste outfit ett halvår senare? (eller någonsin...)
Inte jag, och jag tänker inte köpa dom jävla böckerna heller. Inte en chans, och försök inte övertala mej!
Dagens låt: Bongo Bong - Manu Chao
every monkey like to be, in my place instead of me (jag tror aporna har tallat på the bongo-bong)
Snart kommer K hem!!!
Vilken prettohatt jag är, till och med på fyllan
När jag var påväg till jobb i morse kom jag på att jag varit inne på tradera i natt. Det visar sej att jag lagt ett bud på ett par ljusstakar. Ooops...
Kulturell och speciell
I lördags varjag på fest. I ett kollektiv som tagit över att gammalt bryggeri. Liveband som spelade progg och blues, kompisar som rökte braj med varandra, vänner som hånglade. Fränt.
Jag vill också vara kulturell och speciell. Hela mitt liv har jag trott att jag kommer bli kulturell och speciell. Nu sitter jag här i min normala tvåa, kaffekokaren puttrar i det helt normala köket, pojkvännen sover i det helt normala sovrummet. Jag är inte kulturell och speciell, jag är en helt jävla vanlig Svensson.
FUCK
Var finns den där jävla Murphy, jag skall skjuta honom!
Som sagt, vi har letat jättelänge, och sökt kopiösa mängder lägenheter. Här om veckan blev vi till slut kallade till en visning på en 2a på 65m2. Jättefin, men grejen är att den lägenheten vi bor i är 85m2. Det blir med andra ord stor skillnad i boyta. Jag var jättetveksam, man måste ju få plats med alla sina skor!
Till slut bestämde vi i alla fall oss för att om vi blev erbjudna så skulle vi skriva på kontraktet. Jag började så smått vänja mej vid tanken, kollade i inredningstidningar och tillslut var jag heltänd! Vi fick självklart inte kontraktet.
Ok, tänkte jag, det var nog bäst ändå. Den var ju faktiskt för liten, i stort behov av omtapetsering och den luktade rök. Jag hade bara inbillat mej själv att den var bra, skönt att vi slapp den.
Men då (!) ringer tanten från bostadsbolaget och säger att vi fick den ändå. Suck.
Fan och jävla Murphy's lag har än en gång spelat mej ett spratt.
(och ja, vi skriver på kontraktet om ett par dagar. jippi)